The Copy Charlotte Show #29

2025/06/18

Forskningsrapporterna säger att det är musiken du lyssnar på som 14-åring som präglar dig mest.

I helgen gjorde jag ett empiriskt försök att verifiera den tesen.

Jag gick på konsert med Alanis Morissette.

För full vetenskaplig transparens var jag inte exakt 14 år när hon slog igenom, men i krokarna. Så försöket får ändå anses ha giltighet.

Återseendet kändes lite pirrigt.

För när Alanis släppte sitt album Jagged Little Pill 1995 var jag helsåld.

Hon var annorlunda.

Självutlämnande och osminkade texter. Starka melodier som satte sig. Och en röst som det inte gick att ta miste på.

Nu var hon tillbaka. 30 år äldre. Jag också.

En lång tid.

Så det fanns risk för platt fall.

Att jag skulle tvingas inse att musikförälskelsen från tonåren inte stått pall för tidens tand och en musiksmak som vandrat i andra riktningar.

Men det räckte att höra de första tonerna i introt till “Hand in My Pocket” så hade Alanis mig i sin hand igen.

Och vi var nog många som drog en lättnadens suck.

För ska jag döma publiken efter yttre attribut (antalet fotriktiga skor överträffade med råge antalet regnbågsfärgade tuppkammar) var majoriteten där av samma anledning som jag.

Att lämna medelålderns vuxenmåsten för en kväll och åka på nostalgitripp till mitten av 90-talet.

Att få damma av tonårens soundtrack och känna sig ung (och oförstörd) en liten stund.

Och den här ljuva sommarkvällen var Alanis en stabil tidsmaskin.

“You Learn”, “You Oughta Know” och “Ironic” gjorde jobbet prickfritt.

På ett ögonblick tog de mig tillbaka till tonåren.

Till ett rum med terrakottafärgade tapeter.

Till känslorna, drömmarna och rädslorna.

Och varenda textrad fanns kvar i minnesbanken.

När hade en låt den effekten på mig senast?

Förutom “Bara bada bastu” och liknande melloplågor (ofrivilligt inlärda på grund av oändliga repetitioner i min närhet) har ingen låt fastnat så de senaste 15 åren.

Så jag antar att jag får ge forskarna rätt.

Dina musikaliska tonårsförälskelser är de starkaste. De sätter spår och följer med dig genom livet.

Så även om du utåt sett hävdar att du endast lyssnar på fusion jazz från 60-talet kan du inte motstå Spice Girls eller Nirvana (eller vilka det nu var som skakade om din tonårsvärld).

Vad är då hemligheten bakom tonårsmusikens klistereffekt?

Jo, att den är kopplad till något större: känslor, minnen och berättelser.

Och denna vassa trio ska du även använda när du skriver texter till ditt varumärke.

Skippa fakta och buzzwords. Låt folk känna något.

Och en bra story kräver inget märkvärdigt. Inga storslagna ögonblick som omsättningsrekord, priser eller stjärnrekryteringar.

Plocka istället fram minnena, detaljerna och de vardagliga ögonblicken. De som läsarna kan relatera till och som får dem att tänka “Så där är det ju för mig också.”

Som Alanis.

Du behöver inte vara lika osminkad i dina stories som hon, men dela det du varit med om, tänker, bryr dig om och har lärt dig längs vägen.

Ditt varumärke kommer att tacka dig.

Så ta en stund i sommar och gräv fram ett gäng berättelser ur minnesbanken. En perfekt hängmatteaktivitet (som med fördel kan kombineras med glass).

Då är du redo för rivstart i höst.

…

Alanis avslutade konserten med låten “Thank U”.

På backdroppen rullade tack-meddelanden från fans som på all världens språk berättade hur mycket hon har betytt för dem.

En fin avslutning som fick mig att gå hem med studsiga steg i sommarkvällen.

Och apropå Thank U så vill jag säga tack till dig för att du läser mina nyhetsbrev. Det gör mig mer än svinglad.

Nu tar The Copy Charlotte Show sommarlov, men återvänder med buller och bång till din inkorg i slutet av augusti.

Tills dess – ha en svindlande superhärlig sommar!

/Charlotta

PS. Behöver du tips på sommarlyssning håller Jagged Little Pill fortfarande. Alanis är dessutom en sjujäkla storyteller.