The Copy Charlotte Show #23

2025/05/07

Det ringer på dörren.

Klockan är 16.15 en vanlig onsdag. Jag utgår från att det är sonen, som rimligen borde vara på väg hem från fritids, som vill skoja.

Så jag öppnar dörren och förväntar mig ett välbekant flin.

Där har jag fel.

Utanför dörren står två tjejer i lågstadieåldern.

Skölden åker instinktivt upp. Vad vill de sälja? Kokosbollar, lotter, tulpaner? Rentav salami? Och hur säger jag nej utan att framstå som snålast i huset?

Att de är klädda i full fotbollsmundering gör mig inte mindre övertygad om att de snart ska hala fram något jag inte vill köpa.

Men återigen har jag fel.

Inga kakburkar åker fram. Istället ler den ena tjejen och säger:

“Hej, vi har fått i uppgift att få fler människor att ge varandra komplimanger. Kan du göra det?”

Jag, som fortfarande står beredd att krossa deras förhoppningar om att bli av med några burkar Konrads Kalasknäcke, blir ställd. Allt jag får ur mig är:

“Eeeh…ja”.

“Vad bra!”

Och så går de.

Innan tjejerna försvinner in i hissen för att sprida vidare sitt budskap på nästa våning hinner jag smått chockad ropa efter dem:

“Vad fint av er!”

Inte den starkaste starten på uppgraderingen av min komplimangsmängd. Men ändå.

När jag stängt dörren känns det nästan som att jag varit med om något surrealistiskt. Att någon går runt och ringer på dörrar för att försöka göra världen lite bättre. Utan att vilja ha något tillbaka.

Jag känner mig som byrådirektör H.K. Bergdahl i Karl-Bertil Jonssons julafton:

“Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades.”

Fem minuter senare kommer familjen hem. Jag överöser dem med positiva ord om alltifrån frisyrer till skjortfärger.

De blir glada. Jag blir glad.

Mission accomplished.

Och en bra kommunikationsstrategi fungerar precis som de där två tjejerna som ringde på min dörr en vanlig onsdag.

De ville inte sälja något. Inte be om något. Bara ge. Ett fint budskap, ett vänligt ord, ett oväntat ljus i vardagen.

Och just därför fastnade det.

För det är något särskilt med budskap som inte kräver något tillbaka. De känns genuina. Äkta. Och tar dig betydligt längre än hetsjakten på klick, leads och konverteringar.

Så vill du att din kommunikation ska göra intryck och bygga förtroende på lång sikt ska du skapa innehåll som faktiskt ger värde: ett nytt perspektiv, en tanke, ett skratt, en känsla av igenkänning. Något läsaren kan ta med sig – även om de aldrig blir kund.

Content som bara ropar “Titta på oss! Köp av oss!” tröttar ut.

Men innehåll som ger – utan motkrav – gör dig till någon folk vill ha kvar i sitt flöde, i sin inkorg och i sitt fack för favoritvarumärken.

Det betyder självklart inte att du aldrig får sälja. Men ge först. Ge så pass mycket att folk lyssnar även när du till slut ber om något.

Call to feelings före call to actions.

Det är så du blir ihågkommen.

Precis som de två tjejerna i trapphuset som bara ville göra världen lite snällare.

Tills nästa onsdag – ha en makalöst magnifik vecka!

/Charlotta

PS. Jag lever som jag lär. Så den här veckan blir det inget call to action. Istället blir det en komplimang: Fan vad bra du är!