The Copy Charlotte Show #36
2025/10/22
Torsdagstennisen har varit veckans stabila höjdpunkt i ett par år nu.
Ett gäng sent frälsta tennisentusiaster som drillas av en stackars tränare med tålamod som borde belönas med bragdguld. Hur uselt vi än spelar hittar han alltid något positivt att säga.
Beundransvärt.
Själv hade jag inte pallat länge.
Att träna oss i tennis måste vara ungefär som att försöka lära ett gäng yra åttaåringar femmans tabell. Vid lektionens slut tror du att de äntligen fattat. Men nästa gång är allt som bortblåst och ni är tillbaka på ruta ett.
En Sisyfos-upplevelse med racket och boll.
Men antar att cash läker många sår.
Under åren har många kommit och gått i gruppen. Ambitionsnivån har skiftat. Talangen likaså.
Några har varit rätt vassa, men flyttat eller tröttnat.
Andra … mindre begåvade. Med självinsikt. Eller helt utan.
Men förr eller senare brukar gruppen återgå till status quo – en kärntrupp på tre. En trio där jag ändå fått räknas till eliten.
En roll jag trivts i. En boost för självförtroendet.
Men den senaste träningen ställdes allt jag trodde var sant på ända.
För in skred den senaste i raden av provtränande nykomlingar.
En fransman vid namn Neil.
Något helt annat än vad vi vant oss vid. Betydligt yngre. Och liksom gjord för att spela tennis.
Lång, gänglig, muskulös – en riktig tenniskropp, helt enkelt.
Så det räckte med hans visuella uppenbarelse för att få mig att darra. Jag kände instinktivt att mina dagar i gruppens toppskikt var över.
I ett klädsamt försök att vara ödmjuk bedyrade Neil att han inte rört ett racket på fem år. Att han var ringrostig. Att det här nog inte skulle gå särskilt bra.
Där hade Neil fel.
Hans första forehand var stenhård. Liksom samtliga av de efterföljande. Backhanden likaså. Bollarna ven som projektiler kring mig och att ens försöka hinna returnera hans slag var lönlöst.
Klasskillnad.
Som om världsettan Alcaraz utmanat ett gäng på veterantouren.
Men skam den som ger sig.
Efter generande många poäng i Neils favör insåg jag att han inte kan besegras på konventionell väg.
Här krävdes något extraordinärt.
Och till slut kom tillfället. Neil stod vid nät, redo att tillintetgöra mig på nytt. Då slog jag till med en djärv lobb som med någon decimeter tillgodo undvek taket. Bollen seglade högt över den reslige fransosen och landade perfekt innanför baslinjen.
Tagen på sängen fick Neil snabbt backa, hastigt vända sig om och försöka slå tillbaka bollen.
Som gick rakt i nät.
Touché.
En osannolik triumf.
En ljuvlig David-över-Goliat-seger.
Och stärkt av min plötsliga framgång tog jag flera poäng av bara farten.
Så den till synes oövervinnerlige var inte omöjlig.
Genom att göra något oväntat lyckades jag rå på en starkare motståndare.
Och det är en viktig lektion inom copywriting också.
Det bästa sättet att vinna kampen om din målgrupps uppmärksamhet är att säga något som ingen annan säger.
Idag är det viktigare än någonsin, särskilt sedan AI kom in i bilden.
Alla maler på med samma gamla slitna budskap.
”Vi tar ditt företag till nästa nivå”
“Skräddarsydda lösningar för dina behov”
Bla bla bla bla…
Ingen lyssnar. Och ingen bryr sig.
För det är som tryggt kallprat om väder eller bostadspriser på en middag.
Avslaget. Halvkul. För vi har hört det förut.
Det blir inte intressant på riktigt förrän du säger något oväntat.
Det är då folk tittar upp. Lyssnar. Känner igen sig.
För du säger något som ingen annan säger.
Och det är precis så du får fler att öppna dina mejl, klicka på dina annonser och köpa det du säljer.
Att låta som alla andra är livsfarligt för ditt varumärke.
Så gör något annorlunda. Stick ut. Överraska. Som superlobben över Neil.
Det är så du vinner. Game, set, match.
Tills nästa onsdag – ha en makalöst maffig vecka!
/Charlotta
PS. Givetvis var jag snart chanslös igen efter min tillfälliga formtopp. Återstår att se om Neil blir kvar i gruppen. Då blir det en svettig termin.
PPS. Vill du hitta budskapen som gör att du inte låter som alla andra? Hör av dig så letar vi tillsammans.