The Copy Charlotte Show #33
2025/10/01
”If you would be my bodyguard, I can be your long-lost pal”
Tänk dig att vakna upp till den textraden. Plus en maffig blåssektion som taktfast levererar en slinga som du inte kan bli annat än bli lycklig av.
Morgonkoden kan ha knäckts.
Tyvärr kan jag inte ta åt mig äran för genidraget. I tv-serien som jag just nu sträckkollar har en av karaktärerna ”You can call me Al” som väckningssignal.
Och istället för att snooza en halvtimme, likt många av oss, studsar han upp ur sängen som en speedad Duracell-kanin.
Visst, det är tv och visst, den här karaktären är irriterande perfekt. Men jag tror att Mr Perfect har slagit huvudet på spiken.
Hittat ett lifehack.
Som egenföretagare utan en chef med synpunkter på arbetsdagens starttid gäller det att ha självdisciplin.
Att hitta knep för att komma upp på morgonen.
Och genom åren har jag experimenterat flitigt.
Jag testade 5AM Club.
Kortvarigt medlemskap.
Jag följde experternas råd om den optimala morgonrutinen med alltifrån armhävningar till affirmationer.
Höll en månad.
Jag skaffade ett extremt morgonpiggt barn.
Den strategin var den mest framgångsrika hittills och fungerade i många år. Tyvärr byggde de där timmarna kring 5-snåret mer på obligatorisk närvaro än genuin motivation (och mitt tillstånd var i regel mer zombie än människa).
Numera, när barnet kan rodda sina morgnar själv, är jag tillbaka i gamla sömnvanor.
Så behovet av en ny effektiv väckningslösning har återuppstått.
Jag tror att Paul Simons episka dänga kan vara svaret.
Istället för mobilens menlösa signal “Blinkning” blir det full patte från första sekund.
En rivstart i gryningen.
Med låtens taktfasta blås i ryggen ser jag mig själv klarvaket, med ett million dollar smile, studsa upp ur sängen och vidare till frukostbordet. Där slevar jag distinkt i mig havregrynsgröten (kaffe helt överflödigt) innan jag dansar vidare mot skrivbordet för att ta mig an dagen.
Tänk dig Hugh Grants dansscen i Love Actually – fast i morgonrock och i en helt vanlig hyresrätt istället för 10 Downing Street.
(Om den referensen missade dig har du obligatorisk filmkväll i helgen.)
Med “You can call me Al” som startmotor kan jag bli en odrägligt flitig doer som entusiastiskt prickar av uppgift efter uppgift.
Alternativt avsky låten inom en vecka.
Det kan gå hur som helst.
Men hoppet om de speedade morgnarna lever .
(Plan B: ”Wake me up before you go-go”).
Fortsättning följer.
Och apropå startmotor – en sådan är oumbärlig även för dina texter.
Att vänta på inspiration är ett hopplöst recept för att få någonting gjort. Du behöver något som kickstartar hjärnan och tangentbordet.
Här är ett gäng välbeprövade startmotorknep att testa när huvudet är tomt och skärmen bländvit:
- Börja med tre frågor: Vem skriver du till? Vad ska de känna eller göra? Hur ska det låta?
- Skriv som om du berättar för en kompis.
- Värm upp med trams i stil med varför torsdagar är bättre än tisdagar.
- Använd en enkel och beprövad struktur, som problem → lösning → resultat.
- Återanvänd ett gammalt upplägg som fungerat förr. Samma form, nytt innehåll.
- Börja i mitten och skriv det stycke du är mest sugen på – inledningen kan vänta.
- Sätt en timer på 7 minuter och bara skriv utan att stanna.
Och fungerar inget av dem, spola fram till flöjtsolot i ”You can call me Al” och sittdansa. Endorfinpåslaget förlöser dig.
Målet är att du ska komma igång. Att ge texten en knuff i rätt riktning.
För har du en bra startmotor rullar resten mycket lättare. Du fastnar inte lika ofta. Du tvekar inte lika mycket. Du får upp farten och flytet kommer snabbare.
Så att börja är nyckeln. Sedan bygger du vidare därifrån.
Tills nästa onsdag – ha en extraordinärt enastående vecka!
/Charlotta
PS. Hur ljuvlig är inte musikvideon till Simons legendariska låt? Chevy Chase asså.
PPS. Har du svårt att kicka igång dina texter? Hör av dig så hjälper jag dig (och vill du kalla mig Al är det helt okej).