The Copy Charlotte Show #6
2024/12/18
“Snacka om julgran!”
Åttaåringen beundrar sitt verk, en 60 cm hög plastgran. Av de syntetiska barren är det få som går att urskilja. Granen ser snarare ut att ha anfallits av en dekorationsdåre med more is more som ledstjärna i livet.
Men pyntarkitekten är helnöjd. Glatt trallandes på “Nu är det jul igen” studsar han vidare mot nya odekorerade kvadratmeter av lägenheten.
Jag avundas honom.
Vissa har det. Andra inte. Däribland jag.
Julkänslan alltså.
Varje år kring tredje advent börjar jag febrilt söka efter denna diffusa företeelse.
Vad jag hoppas finna är oklart.
Ett slags fridfullt mentalt tillstånd där Ernst Kirchsteiger tagit över mitt inre väsen och får härska helt ohämmat bland glittriga stjärnor och tovade tomtar?
Kanske. Jag vet inte. Men den naiva jakten fortsätter. År efter år.
Lördagens setup är lovande: Vi klär julgranen och bakar pepparkakor med Frank Sinatras julalbum i högtalarna.
Men trots den högt uppvridna mysfaktorn är utfallet en besvikelse. Så som en sista desperat åtgärd plockar jag fram det riktigt tunga artilleriet:
Julfilm.
Av sorten überamerikansk gränslös präktighet.
Till mitt försvar: 11 månader av året håller min kulturella konsumtion en anständig nivå. Men i december sker ett monumentalt kvalitetsras.
(Hey, vi har väl alla våra guilty pleasures eller?)
Den halvdana julfilmens hovleverantör Netflix kan förstås servera exakt vad jag söker. En snötäckt amerikansk småstad, oväntad vänskap över generationsgränserna, ett kärlekspar med dåliga odds, en helyllefamilj, en omänsklig mängd julpynt.
Jackpot.
Storyn är som förväntat både tunn och förutsägbar. Men ack så förtjusande i sitt smatterband av klichéer.
Och julfilmsgenren har onekligen greppat något viktigt:
Att folk går igång på känslor.
Därför har de har tryckt in så mycket kärlek, vänskap, mys, skratt, ovisshet och konflikt de bara kan under 1 timme och 23 minuter. Allt dränkt i ett skimrande hav av hämningslösa juldekorationer.
Givetvis kapitulerar jag. Och hittar till slut känslan jag sökt.
En ljuvlig stund av orubblig julefrid.
Gött så.
Och vad du än tycker om den här banala filmgenren är detta bombardemang av känslor något att inspireras av i din kommunikation.
För känslor styr i allra högsta grad köpbeslut.
Logiken kommer på en solklar andraplats.
Därför måste din marknadsföring få folk att känna något.
Glädje, kärlek, hopp, eufori. Sorg eller ilska när det passar. Bara du framkallar någon form av känsla.
Lyckas du kan följderna bli riktigt trevliga.
För känslor gör att människor känner sig förstådda och sedda. Känslor bygger relationer och förtroende. De väcker minnen – och gör att dina budskap fastnar i minnet. Bland annat.
Oerhört effektiva grejer om du vill få någon att göra det du vill. Klicka, köpa, boka möte och annat som brukar göra oss företagare på gott humör.
Så har du inte gjort det än – styr in på känslospåret 2025.
Din egen känsla när du ser resultatet på bankkontot? Glädje är min gissning.
Rätt likt den där julkänslan alltså. Med skillnaden att den varar året runt.
***
Nu tar The Copy Charlotte Show ett juluppehåll, men är tillbaka med buller och bång i din inkorg den 8:e januari.
Ha en förbluffande fantastisk och megaglittrig jul. Och tack för att du läser mina veckomejl – det värmer mer än glögg.
/Charlotta
PS. Givetvis släppte den flyktiga julkänslan strax efter att eftertexterna rullat färdigt. Men med Netflix oändliga julfilmsutbud kan jag få min fix när jag vill. Känns tryggt.
PPS. Är det dags att höja känslonivån i dina texter ett snäpp eller två? Hör av dig så ordnar vi det under januari.