The Copy Charlotte Show #44
2025/12/17
I vanliga fall är jag inte särskilt påverkad av vädret.
Tuggar i mig det som serveras.
Men årets december har frestat på.
Regn, regn och åker regn. Inte ens en hel soltimme på hela månaden.
Då får man göra vad man kan för att piska upp julstämningen.
Och jag trodde att jag hade hittat den perfekta aktiviteten för att hitta julkänslan i helgen.
Pepparkakshusutställning.
Eftersom min son älskar att bygga pepparkakshus tänkte jag att det skulle bli en given hit.
En naiv tanke…
I lördags var det dags. Luciadag och allt.
Självklart regnade det. I sidled. Och i ett hurtigt vi-behöver-röra-på-oss-ryck övertalade jag sonen att promenera in till city.
Total katastrof. Efter två kvarter började hans skor läcka, efter tre var humöret i botten.
Men till sist nådde vi museet.
Bara för att inse att halva stan hade samma pepparkakshusplan. Kön kunde mäta sig med nöjesfältens populäraste berg-och-dalbanor under sommarsemestern.
Vi borde vänt där och då.
Men vi ställde oss i kön. En timme senare – när vi nästan var framme – hörde jag någon fråga en som just kommit ut från utställningen:
”Var det värt väntan?”
”Nej”.
Tjoho liksom.
Och svaret visade sig stämma.
Folk hade visserligen ansträngt sig. De hade byggt allt från Taj Mahal och Titanic till gosedjur och förälskade svanar av pepparkaksdeg.
Ett och annat mästerverk. Men annars högst varierande verkshöjd. Och en hel del byggen hade redan rasat ihop, så där som pepparkakshus gärna gör.
Så i kombination med den megasega köupplevelsen var inte peppen på max.
Sonen – som enligt min plan skulle tindra med ögonen – gav upp efter två minuter och satte sig surt i ett hörn.
Total (pepparkaks)pannkaka.
Men för att ändå rädda dagen fanns ett säkert jultriumfkort på hemmaplan: Klä granen.
Med det projektet i sikte kämpade vi oss hemåt – blöta och frusna, men hoppfulla. Och när vi äntligen nått målet sa sonen:
”Nu går vi inte ut mer idag, mamma”.
”Nej, det gör vi inte”, svarade jag.
Där hade jag fel.
För när granen skulle sättas på plats hade julgransfoten fräckheten att säga upp sig. Med omedelbar verkan. Utan vare sig förvarning eller facklig förhandling.
Riktigt risig stil.
Så efter fotens oschyssta svek fanns nu två alternativ:
1) Skjuta upp den efterlängtade julgransklädningen och totalkvadda min avkommas dag.
2) Panikköpa en ny julgransfot.
Det var lördagskväll, mörkt och regnigt. Utflyktssuget var obefintligt. Men alternativ 2 var ändå givet.
Så medan andra var på väg till luciakonserter, glöggmingel och allsköns trevligheter tog jag bussen till Clas Ohlson.
En deppig färd. Motsatsen till pyntpartajet jag planerat.
Så skulle julstämningen denna lucia ens ha en rimlig chans krävdes det tunga artilleriet.
Även känd som storytellingens humörhöjare nummer 1:
Det blir roligt sen.
(Replik lånad från pappan i Sune-filmerna.)
En pålitlig räddningsplanka när tillvaron känns tung.
För när det slog mig att dagens praktfiaskon skulle kunna bli en story till veckans nyhetsbrev lättade humöret genast.
Istället för att sucka över mitt öde började jag att se prövningarna som användbart storystoff. Pepparkakshushaveriet och den arbetsvägrande julgransfoten blev plötsligt tillgångar.
Allt enligt principen att det som känns trist nu i stunden kan bli en rolig story sen.
Och den inställningen kan du ha mycket nytta av, speciellt om du jobbar med berättelser i ditt företags kommunikation.
För genom att betrakta företagandets bekymmer, sådant som uppstarter med noll kronor i budget, felsatsningar eller förlorade kunder, som framtida storymaterial kan svårigheterna ofta kännas lite lättare.
Det är jobbiga lägen nu. Men sen – när du kommit ut helskinnad på andra sidan och fått distans – kan de bli till strålande berättelser. Stories fulla av lärdomar som bygger relationer med dina kunder.
Och då kan det blir riktigt roligt sen – för bra kundrelationer brukar som bekant märkas på bankkontot.
***.
Nu tar The Copy Charlotte Show ett generöst juluppehåll, men är tillbaka i din inkorg den 21:a januari – utvilad och fräsch.
Jag önskar dig en spektakulärt sagolik och megaglittrig jul. Och tack för att du läser mina veckomejl – det värmer mer än glögg.
/Charlotta
PS. Julgransfotsinköpet blev en succé. I valet mellan ett svindyrt tyskt schabrak med allehanda patenterade krusiduller (där funktion med all tydlighet gått före form) och en billig modell i klassisk stil satsade jag på klassikern. Granen satt som en smäck och pyntkvällen var räddad. Slutet gott, allting gott.
PPS. Jag spår att 2026 blir ett pangår för storytellingen. Hör av dig så kör vi.