The Copy Charlotte Show #28

2025/06/11

Min son slutar lågstadiet idag.

En milstolpe i hans liv. Och i mitt (man får väl ändå sola sig lite i glansen som förälder eller?).

Jag är så stolt över honom.

Det känns smått otroligt att han – som typ nyss var pytteliten – nu har gått fyra år i skolan och ska börja mellanstadiet.

Vad hände?

Livet, antar jag.

Och mitt i sonens livsförändringsprocess med Den-blomstertid-nu-kommer-soundtrack kan hans arma moder inte låta bli att tänka tillbaka på när jag själv började i mellanstadiet.

Jag hade precis flyttat så allt var nytt.

Ny stad, ny skola, nya människor.

Mycket att hantera för en 10-åring. Men jag hade tur. För jag hamnade i Ann-Catrins klass.

En formidabel lärare.

Rejäl, rutinerad, rolig. Och respektingivande. I hennes klassrum var det ordning på torpet.

Samtidigt kunde hon inspirera. Hon lockade fram sina elevers kreativitet och nyfikenhet. Uppmuntran framför rödpenna.

Och hon såg mig. En på ytan ganska tyst och tillbakadragen unge som försökte hitta sin plats i allt det nya. Men som inombords hade en fantasi som gick på högvarv.

Ann-Catrin var en jackpot i lärarlotteriet.

Ingen lektion var tråkig. Särskilt inte när vi fick skriva. Min favorit redan då.

Kanske jublade jag inte över ämnen som marsvin eller andra världskriget. Men när de gula berättelseböckerna åkte fram var det en fröjd. För då fick fantasin härja fritt.

Och Ann-Catrin hade talang för att ge oss teman som fick full fart på fantasin.

Ofta knasiga grejer. Som kängurur i garderoben.

Jag minns flera av berättelserna än idag. Och känslan hon gav mig: Det här kan du.

Så Ann-Catrin la grunden till mitt skrivande. Det är jag henne evigt tacksam för.

Och jag hoppas att det står en lärare av hennes kaliber och väntar på min son och hans klasskompisar när de kliver in i sitt mellanstadieäventyr i höst.

För alla borde ha en Ann-Catrin.

Även vi som för länge sedan lämnat grundskolan.

Någon som ser vad du är bra på – långt innan du själv gör det. Som hejar när det går bra och peppar när det är motigt. Och som får dig att våga tro på din egen röst.

För det är så berättarglädje föds. Och växer.

Så när du jobbar med storytelling i ditt företag behöver du hitta just den känslan. Berättarlusten. Nyfikenheten. Glädjen i att formulera något. Inte för att det ska bli perfekt utan för att det ska kännas.

Det är så de bästa texterna blir till.

Och om du tvekar på om du “kan skriva” – strunta i det. Skriv ändå.

Berätta vad du varit med om. Vad du sett och vad du lärt dig. Om när du träffade en känguru i garderoben – eller hur du löste dina kunders största problem.

Storytelling handlar inte om snitsiga formuleringar eller finurliga rubriker.

Det handlar om att våga säga något som känns. Att visa vem du är, vilka företaget är, vad ni bryr er om, vad ni står för.

Du behöver inte vara ett skrivaress för att lyckas. Du behöver bara vara du.

Så skriv som om Ann-Catrin stod snett bakom dig och log.

Den skjutsen kan vara allt som krävs för att skriva en story som får dina drömkunder på fall. Och fyller ditt bankkonto.

Tills nästa onsdag – ha en svindlande sagolik vecka!

/Charlotta

PS. Vill du fylla ditt varumärke med stories som bygger relationer och säljer lagom till höstkickoffen? Hör av dig så styr vi upp det.