The Copy Charlotte Show #20
2025/04/16
Vissa saker i livet tror man att man vet var man har.
Som min lunchpromenad. En vanligtvis totalt förutsägbar tur i området.
Tills en helt vanlig onsdag i april när allt jag trodde var sant plötsligt ställdes på ända.
För efter bara några steg, på gatan vid busshållplatsen, gjorde jag ett sällsynt fynd:
Ett vykort.
Prydligt skrivet med snirklig handstil. Tilltufsat och oläsbart – men ändå fullt kapabelt att få nyfikenheten att gå i spinn:
Vem hade tappat det?
Vem var mottagaren?
Vilken livsavgörande hälsning kom aldrig fram?
Kanske var det 75-åriga Kristina som i 50 år haft lyckan på vänt och nu bestämt sig för att kontakta sin förlorade ungdomskärlek:
“Kära Jan!
Jag hittade din gamla flanellskjorta i min garderob. Den luktade fortfarande lite skog och motorolja. Jag vet inte vad det betyder, men jag tror jag saknar dig. Hör av dig.”
Ord fulla av hopp.
Men på vägen till postlådan var Kristina så disträ att hon inte märkte att vykortet föll ur hennes handväska. Och nu låg det där på gatan. Förlorat. Överkört av buss 6. En potentiell kärlekshistoria på ålderns höst som aldrig blir verklighet.
Dystert.
Men knappt hann jag skaka av mig Kristina och Jannes öde innan jag stötte på nästa överraskning denna smått galna onsdag.
En beige trenchcoat.
Kvarglömd på en bänk. Där låg den, nonchalant och självsäkert utbredd över bänken. Nästan som om den medvetet valt att inte följa med sin ägare.
Vem glömmer en snajsig trenchcoat på det sättet?
Det mest rimliga kändes som en 52-årig mellanchef inom management med ett visst klädintresse. Kanske satt han där i solen, kisandes mot aprilhimlen med en kaffe i handen och Kents “747” i öronen. Trenchcoaten hade han lätt och ledigt slängt av sig i värmen.
Men plötsligt fick han lämna bänken i panik.
Kanske insåg han att årets viktigaste budgetmöte på Teams börjar om 4 minuter.
Kanske fick han en notis från larmsystemet hemma: “Fönster öppet. Rörelse i vardagsrum.”. Och ensam i lägenheten på sjätte våningen var hans älskade innekatt Sir Fluffington.
Eller kanske läste han en självhjälpsartikel, fick en brutal insikt om att livet är kort, kastade kaffemuggen och sprang mot centralen: “Jag ska fan till Köpenhamn”.
Oavsett – vem kan tänka på en beige trenchcoat i ett sådant läge?
Så den blev kvar. Självsäkert lutandes mot ryggstödet njöt den av solen och tänkte: “Äh, jag var ändå för snygg för honom”.
Dagen efter var den borta.
Och vart den tagit vägen får vi aldrig veta. Däremot har den förrymda rocken en storytellinglärdom i bakfickan:
Stories finns överallt. Bara vi lyfter blicken och ser oss omkring.
Ditt företag är garanterat fullt av dem.
Och du behöver inte gräva djupt för att hitta stoff till din storytelling.
Tänk på din jobbvardag:
Vad var det egentligen som hände när ni nästan missade en deadline men ändå landade kunden? Vad lärde ni er när er nya process gick åt skogen efter tre veckor? Hur fick du ditt team att överge sin “så-där-har-vi-aldrig-gjort-innan”-attityd och testa din nya idé?
Berätta vad ni gör, era framsteg, vad ni brottas med och vad ni lär er längs vägen så att folk kan relatera och bli engagerade. Det är så man bygger förtroende på riktigt. Och förtroende är prima om du vill sälja.
Så nästa gång du tänker “vi har inget att berätta” – se dig omkring. Titta igenom era mötesanteckningar. Gräv i era projektmappar. Gör fynd i gamla Slack-trådar. Era stories är redan skrivna. De väntar bara på att bli berättade.
Det är bara att sätta fart.
Tills nästa onsdag – ha en fullkomligt fenomenal vecka (och en glad påsk)!
/Charlotta
PS. Behöver du hjälp att hitta och berätta ditt företags stories? Hör av dig så ordnar vi det.