The Copy Charlotte Show #19
2025/04/09
Globens köpcentrum kl 13.24.
Jag försöker uppbåda entusiasm inför sonen som förvandlat Djurgårdsbutiken till sin catwalk och ivrigt visar upp sig i allehanda merch.
Plötsligt – mitt under kepsvisning #4 – hör jag det:
“Slip inside the eye of your mind
Don’t you know you might find
A better place to play?”
Ljudet av de första raderna i “Don’t look back in anger” med Oasis.
Bland hockeytröjor och halsdukar kommer minnena över mig. Jag slungas tillbaka till gymnasiet.
Tiden när musiken kunde betyda allt. När du verkligen d-y-r-k-a-d-e ett band.
Sådant som numera är obefintligt bland vuxenlivets hyresbetalningar, förskolehämtningar och oändliga tvättberg.
Jag har inte haft så många intensiva musikförälskelser genom livet.
Men Oasis är definitivt en av dem.
Och ingen annan har påverkat mitt liv så mycket som bröderna Gallaghers band.
Allt började med en skoluppgift i multimedia (superhett begrepp på den tiden) där de dyrkade britpoparna blev det självklara ämnesvalet. Jag bodde nästan i skolans datorsal för att skapa ett oöverträffat multimediaepos om Manchesters stolthet.
Olyckligtvis planterade alla dessa timmar av flow framför datorn idén att jag ville jobba med just datorer.
En förvirrad uppenbarelse som resulterade i det ogenomtänkta beslutet att plugga till systemvetare efter gymnasiet.
De säger ju att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern.
Det är väl den enda rimliga förklaringen till att en kreativ själ som jag gav mig på en högskoleutbildning inom IT som handlade väldigt lite om kreativitet och väldigt mycket om system, logik och teknik.
Och det är uppenbart att Oasis-bonanza på skoltid inte var lämpligt för en vilsen tonåring.
Bandet själva varnade mig till och med i sina texter:
“But please don’t put your life in the hands of a rock and roll band.”
Bevisligen en rad jag inte tog till mig.
Och av pliktkänsla slutförde jag universitetsäventyret.
Men lagom till examen kom den stora IT-kraschen. Från att ha varit glödheta på arbetsmarknaden fick ingen i klassen jobb.
Det var brutalt. Men med facit i hand kanske också min räddning.
För även om åren som följde – med tristess-trippeln arbetslöshet, telefonförsäljning och statlig utredare – inte var en fest, så drev vantrivseln mig mot förändring. Mot att bli copywriter.
Det kanske inte ett helt okej IT-jobb med bra lön och schyssta förmåner hade gjort.
Hade jag rentav varit en pressad mellanchef nu utan Wonderwall och Champagne Supernova?
Svindlande…
Hur som helst – min Oasis-obsession ledde till en kursändring i livet. Den blev igångstartaren för ett decennium av omvägar och återvändsgränder.
Men för att återigen citera mina britpophjältar: Don’t look back in anger.
Det blev ju rätt till slut.
Och just det där med avgörande händelser – vändpunkter – är grundläggande när du jobbar med storytelling.
För en story utan tydliga nu-händer-det-ögonblick är som en pizza utan ost. Det blir uppenbart att en huvudingrediens saknas.
Det är vändpunkterna som gör att vi stannar kvar. Det där ögonblicket när huvudpersonen får sparken, hittar ett mystiskt brev eller blir dumpad på Arlanda.
Och det gäller inte bara på film eller i böcker. Även dina stories – om ditt företag, dina kunder eller din egen resa – behöver skarpa svängar som får folk att vilja läsa mer.
Tänk så här: Vad förändrade riktningen? När hände något som gjorde att allt inte kunde fortsätta som förut?
Det behöver inte vara dramatiska händelser. Det kan vara en insikt i duschen. Ett fel som blev rätt. En kund som sa något som fick dig att tänka om.
Men det måste hända något som förändrar. En kursändring. Som skapar ett före och ett efter. Annars är det som att lämna läsaren i väntrummet – i väntan på ingenting.
Så leta efter det där avgörande ögonblicket. Zooma in på det. Låt det lysa. För det är det som väcker engagemang. Får läsaren att relatera. Och sådant öppnar plånboken.
Tills nästa onsdag – ha en magnifikt mäktig vecka!
/Charlotta
PS. Vill du ha hjälp att hitta vändpunkten som får din story att sälja? Hör av dig!