The Copy Charlotte Show #18
2025/04/02
“Det är 5 procent kvar i mitt batteri.”
Lördagsutflykten till city gjorde en kovändning.
Plötsligt var sonen totalt samarbetsovillig med tydligen bara ett fåtal procent kvar i orkesmätaren.
Det som hittills hade avlöpt så väl.
Vi hade åkt buss. Han hade haft en lång rundvisning i fotbollströjeaffären likt en nybliven kändis som stolt visar upp sin överdimensionerade walk-in-closet i sitt första hett efterlängtade hemma-hos-reportage. Och vi hade toppat det hela med glass.
Ett för honom femstjärnigt upplägg. Så humöret hade varit på topp. Inte ett spår av trötthet.
Sedan la jag fram den hurtiga, och i mitt tycke utmärkta, idén att vi skulle promenera hem.
I krocken med verkligheten visade sig den idén vara ytterst naiv. Så klart.
Ridån gick ner. All energi tvärdog.
Vi kom ungefär 30 meter i riktning mot hemmet.
“Nu är batteriet slut. 0 procent.”
(Kanske har det blivit liiiite för mycket skärm när man börjar referera till sin egen ork i iPad-termer…)
Så från 100 till 0 procent på bara ett par minuter. Ett anmärkningsvärt – och kanske inte helt trovärdigt – ras.
Det visade sig också snabbt att batteriladdning för minderåriga människor är betydligt svårare än att plugga i en sladd.
Promenaden hemåt blev således inte särskilt angenäm. Tio steg framåt. Proteststorm. Sju steg till. En salva åsiktsyttringar av det mer missnöjda slaget.
Så där höll vi på.
Min föreläsning om vikten av att röra på sig nådde fram lika framgångsrikt som när du försöker prata pensionssparande med ett gäng niondeklassare.
Jag blev också flerfaldigt utnämnd till den mindre smickrande titeln sämsta föräldern någonsin.
Men vi släpade oss framåt. Och till sist såg vi ljuset.
Hemköp.
Den hett efterlängtade livsmedelsladan i plåt som hade lyckats hålla sonens motivation och mitt psyke på rätt sida av avgrunden de senaste två kilometrarna. För där väntade det utlovade lördagsgodiset.
Och så fort den röda loggan tornade upp sig i fjärran blev energidepåerna, som av ett trollslag, påfyllda igen. Tanken på chokladsvampar och geléfiskar fick klippet i steget att återuppstå.
Så slutet gott, allting gott.
Magi?
Knappast. För det är så kids fungerar.
Men den här allt annat än unika situationen i en förälders tillvaro demonstrerar också tydligt en grundläggande princip som du alltid ska tänka på i dina texter.
Me, myself and I.
Barn är jagcentrerade. Världen kretsar i regel runt dem själva.
När något de vill står på agendan är motivationen på topp. När de inte ser sin egen vinning i det hela gnisslar maskineriet rejält.
Samma beteende finns hos dina kunder när de är i köpartagen.
Så fort plånboken är inblandad förvandlas dessa vanligtvis hyggliga varelser till egoister.
I deras huvuden snurrar bara en fråga:
What’s in it for me?
De struntar med andra ord i dig. De vill bara veta vad du kan göra för dem.
Många företag missar detta.
Istället pratar de på om sig själva och alla förträffliga fördelar med deras produkt eller tjänst. Utan att berätta vad produkten eller tjänsten faktiskt kan göra för kunden.
Hur intressant är det för den som ska köpa av dig?
Och hur stor är chansen att de köper när de inte tydligt förstår vad de har för direkt nytta av det du erbjuder?
Dina texter ska ALLTID svara på frågan What’s in it for me?
(Där “me” så klart är kunden.)
Och svaret ska vara supertydligt.
Skillnaden märker du på bankkontot.
Tills nästa onsdag – ha en hejdlöst hejdundrande vecka!
/Charlotta
PS. Nästa gång tar vi bussen. Det finns en gräns för vad jag gör för ett peppigt fyrverkeri i smartklockan.
PPS. Behöver dina texter öka på dosen kundfokus? Hör av dig så fixar vi det.