The Copy Charlotte Show #35
2025/10/15
Hösten betyder högsäsong för naturens mest vilsna varelser.
Varje gång jag tar en lunchpromenad i skogen ser jag minst två exemplar.
Vi snackar inte bortkomna rådjur.
Inte heller virriga ekorrar utan vare sig mål eller riktning i livet.
Nej, jag pratar så klart om de orienterande högstadieeleverna.
Dessa arma ungdomar som tvingats ut av en hurtig idrottslärare, utrustade med karta, kompass och ångest.
Samtliga kännetecknas av en förvirrad uppsyn och uppgivna diskussioner om var de befinner sig. Åt vilket håll är väster? Varför finns det ingen stig där det borde vara en?
Enligt mina observationer verkar de dessutom – till skillnad från min generation – få ha sina mobiler till hjälp.
Oj, vilken livlina, tänker man ju.
Men nej. Det verkar inte göra någon skillnad. Förvirringen är total ändå.
Stackare.
Ett par gånger har kidsen stoppat mig för att i ren desperation fråga var de är någonstans. Om närmaste vägen hit eller dit. Om jag kan peka ut en sjö som borde finnas jättenära men är spårlöst försvunnen.
Kanske utstrålar jag en aura av kartkompetens och lokalsinne.
De hade inte kunnat ha mer fel.
För finns det några medmänniskor jag kan relatera till så djupt är det dessa ofrivilliga orienteringsungdomar.
Jag minns med fasa hur det var.
Idrottslektionerna från helvetet.
Undantagslöst hade det spöregnat dagen innan. Så inom två minuter var både skor och strumpor genomblöta. Och de förbannade kontrollerna var sällan där de borde ha varit.
Ständiga hån bland barrträd.
Att jag var en sällsynt oduglig orienterare gjorde inte saken bättre.
Förmågan att läsa kartor kom inte med när min källkod programmerades. Och kompassen blev jag aldrig vän med. Jag var som den permanenta huvudrollsinnehavaren i Lost in the wild.
Att jag inte fortfarande springer runt i cirklar i någon skogsdunge beror enbart på att jag slog mig ihop med någon kartkunnig klasskompis och åkte snålskjuts.
Oskön stil. Men en ren överlevnadsstrategi.
Så sällan har jag kunnat guida de desorienterade högstadieeleverna rätt. Kanske irrar de fortfarande runt i något skogsparti dit jag med min totala kartinkompetens råkat lura dem.
Förlåt i så fall.
Men oavsett om du associerar denna idrott med skräck och blöta skor eller ser den som din skoltids höjdpunkt har storytelling en hel del gemensamt med orienterarna.
För en story utan tydlig poäng är som att ge sig ut i skogen utan karta och kompass.
Du kanske har en vag känsla för vilket håll du vill, men risken är stor att du går vilse bland stickspåren.
Du börjar skriva, får till några meningar, det känns lovande.
Men efter ett tag börjar du tveka. Vad är egentligen poängen? Vart är du på väg med det här?
Och då tappar du inte bara bort din berättelse – du tappar läsaren också.
För att få till en bra story behöver du ett mål. En riktning. Något att sikta mot.
Det betyder inte att du måste ha alla detaljer klara från början, men du behöver veta varför du berättar just den här historien.
Så innan du ens rör tangentbordet, stanna upp och fråga dig själv:
- Vad vill du att läsaren ska känna, förstå eller göra?
- Vad är poängen du vill landa i?
- Varför är det här värt att berätta?
Skriv gärna ner svaren. Det behöver inte vara snyggt, men det kommer ge dig något att hålla i när du börjar skriva din story. En karta och en kompass.
När du har en tydlig riktning i berättandet är det mycket lättare att hitta vägen dit. Och att få läsaren med dig hela vägen till målet.
Som en GPS till storysuccé.
Tills nästa onsdag – ha en bländande braig vecka!
/Charlotta
PS. Känns det som att kompassen snurrar vilt när du ska skriva din story? Hör av dig så hjälper jag dig.