The Copy Charlotte Show #37
2025/10/29
Posör. Fjant. Pretto.
I somras hörde jag att de som läser böcker i det offentliga – på bussen, på kaféer, i parken – hånas. Att läsning bland folk blivit en social pestsmitta.
Tydligen gör man det bara för att imponera på andra. För vem vill på allvar läsa en bok?
Allt enligt sanningssägaren TikTok.
Hm.
Men nu har några månader passerat och förlöjligandet av på-bussen-läsarna har förhoppningsvis ebbat ut.
Så äntligen vågar jag ta risken att skylta med min läsning.
Håll i dig ordentligt, här kommer det:
Jag har precis plöjt färdigt hela Per Anders Fågelströms Stad-serie. Fem romaner som följer en arbetarsläkt i Stockholm från 1860 och hundra år framåt.
Under fem månader har bok efter bok slukats. I sängläge. Mitt i matlagningen. Med livligt tv-spelande som bakgrundsljud.
Och i kollektivtrafiken. Offentligt alltså.
(!)
Så var det sagt.
Om det blir storm på TikTok återstår att se.
I så fall var det värt det.
För jag har haft en fantastisk läsupplevelse – som också förvånat mig själv.
Att bli golvad av en lång bokserie med historiskt tema och ett ganska föråldrat språk var oväntat för någon som mest läst fackböcker de senaste åren. Och endast låtit samtidsromaner slinka emellan då och då.
Överraskningarnas tid är inte förbi.
Med 15 år som stockholmare har det dessutom skavt att inte ens ha läst första boken, Mina drömmars stad.
Eftersom den stått i bokhyllan i åratal fanns det heller inga ursäkter. Så en tisdag i maj satte jag igång. Och den 15-årige bondpojken Henning Nilsson hann inte mer än att passera den gamla Liljeholmsbron innan jag var fast.
Som förväntat var Fogelström en stockholmsskildrare av rang (numera betraktar jag både gator och hus med nya ögon).
Han hade även en lysande förmåga att växla mellan det stora – stadens enorma utveckling under ett sekel – och det lilla – huvudpersonernas vardag, kamp och längtan.
Storpolitik och hamnarbetarnas omänskliga slit.
Byggboom och den nergångna, trångbodda stugan på Åsöberget.
Trafikutveckling och att inte ha råd att åka spårvagn.
Makro och mikro.
Men trots all lärorik läsning om samhällsutvecklingen och dramatiska händelser – från världskrig till högertrafikomläggning – var det de små berättelserna som tveklöst fängslade mig mest.
Henning och Lottens tröstlösa kamp för att överleva i en brutal verklighet.
Deras dotter Emelies självuppoffrande omsorg om andra som räddar många från att gå under.
Emelies brorson Henning (den andre) som lever mitt i den moderna storstadens otroligt snabba framväxt.
Berättelser om människor och hur de har det mitt i all storslagen samhällsomvandling som pågår runtomkring dem.
Det är vad som stannat kvar i minnet efter att jag läste den sista sidan i den sista boken.
(1500 sidor totalt. Det ni, TikTok!)
För berättelser vinner över fakta.
Och det gäller även i din marknadsföring.
Fakta och fördelar i all ära, men de har sällan någon långtidseffekt i dina kunders minne.
Om du däremot bygger din kommunikation på storytelling har du en förstaklassbiljett till en fast plats i folk minne.
(Bevis A: Du minns fortfarande många av de berättelser du hörde som barn, eller hur?)
Det är för att berättelser väcker känslor. Och känslor är vad som gör att vi minns.
Med en engagerande story skapar du en känslomässig koppling mellan ditt varumärke och din potentiella kund. Du skapar förtroende. Och maxar chansen att ditt budskap flyttar in permanent i kundens minnesbank.
Vad tror du då att kunden kommer ihåg bäst nästa gång de behöver det du säljer?
1. Fem flotta fakta med tillhörande fördelar.
2. En berättelse som visar att du förstår kunden och hens utmaningar (och att du även kan lösa dessa).
Jag vet vad jag sätter mina besparingar på.
Tills nästa onsdag – ha en sensationellt sagolik vecka!
/Charlotta
PS. En kul detalj är att Henning II blev någon slags skribent i reklambranschen i den sista boken. Lite oklar rollbeskrivning, men sannolikt en copywriter – ett yrke han verkligen vantrivdes med. Där är vi helt olika, Henning och jag.
PPS. Vill du ha hjälp att byta fakta mot berättelser i dina texter? Hör av dig så fixar vi det.