The Copy Charlotte Show #41
2025/11/26
Spektakulära bakgrunder. Välriktade komplimanger. Pappaskämt.
Det finns många sätt att bryta isen i ett videomöte.
Själv jobbar jag med en gigantisk samling av LP-skivor i bakgrunden.
En syn som ofta fångar folks intresse – och positionerar mig som en fullfjädrad skivnörd.
Det tråkiga är att jag genast måste sticka hål på min nyvunna positionering. För samlingen tillhör inte mig utan min sambo.
Min egen skivsamlarpeak inföll trist nog när CD-skivan hade sin storhetstid. Försmädligt att ha lagt alla ägg i ett media som numera är ungefär lika hett som faxen.
Men när det begav sig, runt 2001, var min skivsamling mitt liv (nästan). Det var oerhört viktigt att få en komplett rad av Stevie Wonders album. Att Prince-kollektionen var fulltalig. Och jakten på en obskyr CD med Motownsoul från 60-talet gav tillvaron mening.
Stereon var igång non-stop. Musiken var ett livselixir.
En härlig tid.
Men sedan hände något.
Bredbandet flyttade in. Och med det flyttade mitt maniska musikintresse sakta och sorgset ut.
Till en början kunde min gamla och nya värld samexistera.
Samtidigt som jag blev en ihärdig filnedladdare (preskriberade illgärningar) köpte jag fortfarande skivor. Men sedan kom Spotify.
Då var det tack och hej till CD-skivan.
Och någonstans där tappade musiken mycket av sin lyskraft.
Sin magi, som en AI nära dig skulle säga.
Med en oöverblickbar mängd låtar på hårddisken och all världens musik en sökning bort känns det ju rimligt att musikintresset skulle öka.
Istället blev det tvärtom.
Lyssnandet avtog gradvis. Som om systemet blev överbelastat av de obegränsade möjligheterna (plus att poddarna fick grepp om mig).
Den en gång så dyrkade CD-samlingen åkte ner i källaren. Hela rasket – ett liv, en identitet – hamnade i en gammal flyttlåda. För vem behöver en sådan fornlämning när du har triljoner låtar i fickan?
Tydligen jag, visade det sig.
För ju mer min sambos vinylsamling kommit på tal de senaste åren, desto mer har jag insett hur fel det känns att min tynar bort i källaren.
Så häromsistens fick den ta plats i lägenheten igen. Visserligen på en lågstatusplats i hallen, men ändå.
Ordningen återställd.
Nej, dessvärre inte.
För trots att operation rädda CD-skivan kan ses som en framgång har inte stereon gått varm.
Tystnaden har fortsatt.
Så kanske är jag permanent Spotify-skadad med bestående system overload, helt bortom räddning? Utelämnad till de Mello-låtar som min son fastnar för?
Fy. Hemska tanke.
Det. Får. Inte. Hända.
Så nu har jag bestämt mig för att hitta tillbaka till mig själv. Med ett hårt träningsprogram.
Minst två timmars musiklyssnande dagligen – tills vidare med bestämda restriktioner.
Förbud råder mot kurerade spellistor med idel välbekanta favoriter som bara stryker mig medhårs. Tillåtet är endast hela album eftersom de tvingar mig att även lyssna på mer anonyma albumspår.
En trist strategi, kanske. Men nödvändig för att hitta tillbaka till fornstora dagar.
För lyssnar du på ett album från början till slut får du en helhet. Och det är den helheten – inte enstaka hits på en spellista – som skapar de riktigt starka banden till en artist. Relationen. Det som är kärnan i ett maniskt musikintresse.
Och apropå starka band – det vill du ju så klart även skapa mellan ditt varumärke och din målgrupp.
Då finns det inget bättre än storytelling.
För stories fungerar som lim – de får varumärken att fastna.
Du kan ha världens bästa produkt, den snyggaste sajten eller de bäst optimerade rubrikerna. Men om du inte får människor att känna något kommer de inte minnas dig. Knappt ens bry sig.
Och känslor skapar du med berättelser.
En story beskriver inte bara vad du erbjuder utan varför det spelar roll. Därför bygger de en känslomässig koppling mellan dig och dina kunder.
Den kopplingen får folk att bry sig, minnas dig och bli lojala. Och det gör att de väljer dig – trots att konkurrenterna skriker sig hesa.
Så hitta ditt varumärkes berättelser – om kunderna, om problemet du löser och om förändringen du skapar. Och spela dem sedan på repeat.
Det är så du skapar ett oförglömligt varumärke.
For the record: Det här har skrivits med både Joni Mitchells “Blue” och Jan Johanssons “Jazz på svenska” som sällskap.
Jag känner en bris av förändringens vindar.
Tills nästa onsdag – ha en fullkomligt fenomenal vecka!
/Charlotta
PS. Vill du ha hjälp att berätta din story? Hör av dig (jag slänger in ett gäng musiktips som bonus).